De flesta av oss oroar oss någon gång för hälsan. Vi känner efter en knöl som säkert inte var där i går, läser om en sjukdom och känner plötsligt igen precis de symtomen. För de allra flesta går den oron över inom någon dag. Vid hälsoångest gör den inte det.
Hälsoångest är en ihållande och överdriven rädsla för att ha, eller att drabbas av, en allvarlig sjukdom. Rädslan står inte i proportion till hur det faktiskt ser ut, och den släpper inte ens när prover, undersökningar och läkare säger att allt är bra. Ett lugnande besked hjälper – i en timme, en dag – och sedan är oron tillbaka.
Det är viktigt att säga en sak direkt: det här är inte att inbilla sig något, och det är inte att "larva sig". Oron är på riktigt. Kroppssignalerna man reagerar på är oftast helt verkliga. Det är tolkningen av dem som blivit överdriven.
Gammalt ord, ny förståelse
Det äldre ordet är hypokondri, och det bär på en del gammalt bagage – bilden av den inbillningssjuke som inte har något att oroa sig för. Den bilden stämmer dåligt, och därför pratar man i dag hellre om hälsoångest.
Även diagnoserna har ändrats. När den amerikanska diagnosmanualen DSM uppdaterades 2013 togs den gamla diagnosen "hypochondriasis" bort och ersattes av två: sjukdomsångest (oro utan större kroppsliga besvär) och somatiskt symtomsyndrom (där kroppsliga symtom står i centrum). I den internationella klassifikationen ICD-11 räknas hälsoångest numera till de tvångsrelaterade tillstånden – och just släktskapen med tvång säger något viktigt om hur det fungerar.
Onda cirkeln som håller oron vid liv
Det som gör hälsoångest till just ångest, och inte bara oro, är att den lever vidare av sig själv. Mönstret ser ofta ut så här:
Man lägger märke till något i kroppen – en hjärtklappning, en huvudvärk, en fläck på huden. Tanken tänk om det är något allvarligt dyker upp, och med den kommer obehaget. För att bli av med obehaget gör man något: googlar symtomet, känner efter en gång till, ber någon närstående om lugnande besked, bokar en tid. Och det hjälper. Ett kort tag.
Sedan kommer oron tillbaka, ofta starkare, och nästa varv börjar.
Beteenden som ger den där korta lindringen kallas kontrollbeteenden, och de är kärnan i problemet. De känns som lösningen men är i själva verket bränslet. Varför det är så, och vad man gör i stället, går vi igenom i vad hjälper vid hälsoångest?
Så kan det märkas
Hälsoångest tar sig olika uttryck, men några saker återkommer:
- Kontrollerande – att känna på kroppen, mäta puls eller blodtryck, ta bilder på hudförändringar för att jämföra.
- Sökande efter försäkran – att fråga anhöriga "känn här, är det något?", eller att söka vård ofta för att bli lugnad.
- Googlande – timmar på symtomsajter och forum. En egen fälla, som vi ägnat en egen text åt.
- Undvikande – för en del blir det tvärtom: man undviker läkare, sjukhus, hälsoprogram och till och med träning, av rädsla för vad man ska få veta.
Lägg märke till att undvikande och kontrollerande ser motsatta ut men gör samma sak – de håller ångesten borta för stunden och underhåller den på sikt.
Hur vanligt är det?
Vanligare än man tror. Uppskattningar pekar på att upp mot fem procent av befolkningen har hälsoångest i en grad som tär på livet, och lindrigare oro är förstås ännu vanligare. Till skillnad från en del andra ångesttillstånd drabbar det ungefär lika ofta kvinnor och män, och det kan börja i alla åldrar – ofta efter att man själv eller någon nära blivit sjuk.
Hälsoångest kommer också ofta tillsammans med annat, som nedstämdhet, generaliserad ångest eller paniksyndrom. Det är en del av varför det är värt att ta på allvar och inte vänta ut.
Det betyder inte att du ska strunta i kroppen
Här finns en viktig balans. Att ha hälsoångest gör dig inte immun mot att faktiskt bli sjuk, och poängen är aldrig att sluta bry sig om sin hälsa. Nya, tydliga eller varnande symtom ska bedömas på vanligt sätt – ring 1177 om du är osäker, eller 112 vid akuta besvär.
Skillnaden ligger inte i om man tar sina symtom på allvar, utan i mönstret: återkommer samma oro trots gång på gång lugnande besked, och styr den alltmer av din vardag? Då är det oron i sig som blivit problemet – och den går att behandla. KBT har god effekt, och du behöver inte ha "tillräckligt svåra" besvär för att söka hjälp.
Känner du igen dig i beskrivningen? Ett kort hälsoångesttest kan hjälpa dig att sätta ord på hur mycket oron tar plats – utan att ställa någon diagnos.