Hälsoångest är lätt att känna igen inifrån men svårt att förklara för någon som aldrig haft det. Det är inte "att oroa sig lite för mycket". Det är en oro som tar plats, stjäl tid och gör kroppen till en misstänkt man aldrig slutar bevaka.
Ungefär tre saker händer samtidigt: något i tankarna, något i kroppen och något i det man gör. De tre håller dessutom igång varandra.
I tankarna
Det börjar ofta med en tanke som tänk om det är något allvarligt. Hos de flesta passerar den. Vid hälsoångest fastnar den, växer och drar med sig bilder av det värsta: en diagnos, en väntan, ett besked.
- En vanlig kroppssignal får en larmande förklaring – huvudvärken blir en tumör, hjärtklappningen en hjärtsjukdom.
- Tankarna kommer ofta som intrång, mot din vilja, och är svåra att vifta bort.
- Ett lugnande besked hjälper en stund, men tvivlet kryper snart tillbaka: men tänk om de missade något?
I kroppen
Här ligger en av de lurigaste delarna. Ångest är inte bara en känsla – den ger verkliga kroppsliga symtom: hjärtklappning, yrsel, tryck över bröstet, stickningar, spända muskler, magont, trötthet. Kroppen gör precis det den ska när den tror att något är farligt.
Problemet är att de symtomen sedan tolkas som bevis för sjukdom, vilket ger mer ångest, som ger fler symtom. En snurra som går runt av sig själv. Vi har ägnat den en egen text.
I det man gör
För att dämpa obehaget gör man något – och det är beteendena som mer än något annat håller ångesten vid liv:
- Kontrollerar kroppen: känner efter, mäter puls, fotograferar en fläck.
- Söker försäkran hos anhöriga eller vården: "känn här, är det något?".
- Googlar i timmar (se att googla symtom).
- Undviker – för en del blir det tvärtom: man undviker läkare, sjukhus och hälsoprogram av rädsla för vad man ska få veta.
Varför de här beteendena backfire går vi igenom i onda cirkeln.
Det som inte alltid syns
Runt allt det här finns känslor som sällan märks utåt: rädsla förstås, men också skam över att inte kunna släppa det, trötthet av att vara på helspänn, och en tilltagande ensamhet när omgivningen tröttnar på att lugna. Många drar sig för att berätta, av rädsla att bli avfärdade som "överdrivna".
Hälsoångest varierar också från dag till dag. Den blir nästan alltid värre vid stress, trötthet och stora förändringar, och lättar i perioder av lugn.
En påminnelse
Att känna igen sig i det här betyder inte att dina symtom är inbillade – kroppen gör dem på riktigt – och det betyder inte heller att du aldrig kan bli sjuk på riktigt. Nya eller tydliga besvär ska bedömas som vanligt. Men om mönstret ovan är det som styr din vardag, är det oron i sig som blivit problemet, och den går att behandla. Vill du få en känsla för hur mycket oron tar plats kan du testa dig själv.